Jag lyssnade på ”Okrystat med Asabea & Opokua” där de pratar om hur det i vissa kulturer är norm att ha familj/nära anhörig/vän/person som kommer över och tar hand om den nya familjen de första 40 dagarna efter att bebis har kommit. Jag uppfattade det som att det i första hand var för att ta hand om mamman, eller i alla fall låta mamman vila, läka, andas. Varför har västerländsk kultur tappat bort det här totalt?!

När jag hade fött min son hade vi familj över inom de första dygnet och över de kommande veckorna. Dels för att de skulle få träffa de lilla miraklet, men också för att vi behövde få kläder i mindre storlek, nästa dag va de blöjorna som va slut, och en annan dag va de frukost som behövde fyllas på. Vi hade vänner som kom med hemlagad mat så vi snabbt kunde få i oss lunch och middag (Tack Elin & Jocke). Men jag vet att jag under graviditeten hade sett alla tips och videos med ”Regler under första tiden” där precis varenda en sa ”Inga besök under si och så lång tid” vilket gjorde att även jag sa till min familj att vi funderar på att ha inga besökare de första två veckorna. Min systerns blick när jag sa det kommer jag aldrig glömma. ”Men va? Ska vi inte få krama om er när ni har fått barn?!” Hon va hos oss 27h efter att Isak föddes.

Kan vi snälla sluta lägga förväntningar på nyblivna föräldrar att de ska ha koll på livet och att kaffet ska vara nybryggt?